Då var det den tiden på året igen. Schlagerlördagarna drar igång imorrn och tvn kommer vara upptagen varje lördag från och med kl 8. Surt.

 

Jag har vänner. Men ytterst få som känns som vänner. Kan inte sätta fingret på vad det är, men de är antagligen mitt egna fel, de är det ju oftast. Jag vet att jag kan gå emot det argumentet på så många punkter, men vad jag lärt mig av min familj, och mig själv är det ingen idée att ändra en envis idiots åsikt. Jag ger upp innan det ens börjat. Känner för att gråta. Finner mig själv ensam en fredag kväll. Det är jobbigt. Jag är rädd. Men gråter inte för de gör det hela så patetiskt. Jag inbillar mig själv att jag är glad. Jag inbillar mig själv att allt är bra. Men de är bara för att inget är fel i mitt liv. Jag har det ju så bra. Jag har ingen rätt att va ledsen. Jag har alla förutsättningar i världen att lyckas i livet, få ett bra liv. Men jag är ledsen. Även fast allt e så bra. Musik hjälper lite..... Man får låtsas vara nån annanstans för en stund. 

 

Vet du hur lång tid det tar att hitta sig själv ensam. 4 veckor, mer eller mindre. Jag har ingen som håller mig om ryggen, alla är för rädda om sina egna. Dem två enda vännerna som accepterar att man inte pratar på månader är mina bästa vänner. Men av många andra blir man utfrysen när man inte har tid. Jag väljer inte någon framför någon annan. Jag är ensam. Jag umgås inte med någon. Jag jobbar, pluggar, sover, kollar tv, tränar, jag försöker leva så som man ska leva. Ååååh usch vad jag vill gråta nu. Men kan inte hantera att mamma ser på mig som ett offer. De är Oliver de är synd om, inte mig. Det gör ont i hjärtat att va ensam. Jag har ingen vän jag kan umgås med på en fredag, Folk har för stora planer för sånt. Man kan ju inte slösa en fredag på att umgås med bara en person.