Något som förut höll mig vaken om nätterna har idag blivit en tanke jag viftar bort på två röda. JAg kunde inte tänka tanken på att "missa" något. Man vill ju inte stå och lyssna när någon berättar om den galna gårkvällen, man vill ju berätta, och va huvudpersonen i storyn också. De är ju inge kul att va en biroll i sitt egna liv. Jag är inte the blitz, men heller inte alltid Barney. Jag behöver inte längre bli fullast. Jag kan se på medans andra gör bort sig och sedan berättas deras historia eftersom dem själva inte ens kommer ihåg den. 

Jag vet att folk är ute på äventyr just nu, och självklart vill jag inte fastna i en trygg vardag. Man vill ju ta risker. Men inte tråkiga, vissa kallar det ett äventyr att ta tåget tvärs över stan, och det som faktiskt skulle göra det till ett äventyr är om man kliver och utforskar nya platser, men tåget är fortfarande i comfort zonen och det sk äventyret räcker för vissa, men jag vill ha mer. Jag vill känna att jag riskerar något. Och tills det äventyret kommer tänker jag vänta. Kanske ska önska mig fallskärmshoppning?