Ja, jag är ledsen. Och jag vet precis varför. Jag känner mig otillräcklig. Jag drömmer om ett bättre liv även fast jag lever det liv jag förtjänat. Ödet, karma, allt sånt där tror jag på. Jag vill inte tro på det men det gör jag. Det gör mig ledsen, det känns som jag fastnat i vardagen, allt på grund av mina tidigare val här i livet. Jag kommer aldrig vara bra nog, det kommer alltid finnas någon som är bättre, ingen kommer älska mig som dem älskar någon annan dem har hållit kär. Varenda atom i min kropp känns otillräcklig, och så fort jag börjar gråta kommer jag känna mig så jävla svag, feg och mesig. Vilket förstärker mina tankar om mig själv, jag kommer alltid känna att jag ger mer än jag får, vilket inte alltid är sant men det känns så på insidan hela tiden. Hela tiden. 

 

I höstas satte jag mig själv i absolut  första hand, jag körde över alla och struntade i omvärlden, blev inge bättre det, jag har inga alternativ kvar, efter att ha lagt band på mig själv hela livet fick jag börjar göra det igen, en månad av frihet, oövervinnlighet och god sjävlkänsla resulterade i ett inre kaos.