Framtiden. Jag längtar och fasar den. Jag vet att jag överlever som det ser ut idag men tänk om jag misslyckas med mina mål och drömmar. Det sista jag vill är att fastna på donken. Men de är så lätt att bli bekväm. Jag skulle kunna hoppa av skolan och göra mig en karriär. Kanske äga ett par egna restauranger om 20 år? Men är det drömmen nej. De är en tillvaro jag skulle kunna leva i. Men jag vill bli hörd, och lyssnad till. Jag vill bli författare, radiopratare, statsminister. Eller högt satt inom polisen. Antingen en folkets kvinna som för deras talan. Jag älskar när folk ser upp till mig, jag älskar när folk ser mig. Uppnärksamhet är det jag lever för. Jag är beredd att ta det där extra steget för att bli omtalad, drömmen är att en dag bli omskriven. Första kvinnliga statsminister och dessutom yngsta. That would be "living the dream". Vet inte vart jag ska börja förutom skolan. Och där går det inte jättebra just nu. Haha, kan bero på att jag drömmer mig bort under lektionerna. Skärpning. 

Nu Vällingby för att se Catching Fire. Som jag längtat, den fick fyra plus av aftonbladet!