Ni får ursäkta mig för att jag skriver det här, men bloggen var i början till för att skriva av mig dåliga tankar. Så jag inte behöver påminna mig själv utan hardet skrifligt, så jag inte glömmer den hemska känslan. Jag vill ju må bra men ändå gör jag inte det. Mina väner har det jobbigt och jag sätter mina egna problem i perspektiv när jag egentligen ska se till mina egna behov först och främst. Vilket är svårt. Även fast jag är störst bäst och vackrast i detta universum (faktum) så känner jag mig ändå ful, fet och trasig på insidan. Och till råga på allt är jag hopplöst jävla olyckligt kär. Och oroa dig inte, det är ingen i klassen, eller någon du känner. Han vet knappt att jag finns. Jag är så patetisk, men det går väl över. 

Jag måste verkligen sluta leka hobby-psykolog. Liksom bara för att jag går beteende linjen betyder inte att jag kan lösa allas jävla problem. Såg ni Sverige-Argentina, shitvapin by Mikael Lustig, själmål o shit. Hade franska prov imorgon, gick bra. 

I tisdags när jag vakna kände jag att jag dragit på mig en galen jävla dunderförkylning. Vilket suger eftersom att när man är sjuk bör man inte träna och helst stanna hemma. Träna kan jag avstå från till viss måtta men jag känner mig så jävla äcklig och fet när jag inte gör det. CP! Skolan kan jag inte avstå från, inte nu, allting är så jävla stressigt och schemat är fan tightare än en nunnas pounani. Fasst Josphine sa idag att om man har mycket sex så blir den tightare för att musklerna får arbeta mer, känner att jag måste kolla upp det där. 

Ska slaggish nu mi homeros.